Frivoliteter består av höger- och vänsterknutar som knyts (slås) över en hjälptråd. En höger- och en vänsterknut bildar en hel frivolitetsknut, även kallad lärkhuvud.
Knutar har funnits sedan tidigt i människans utveckling och har alltid varit en viktig kunskap. Man tror att utvecklingen till frivolitet först kan ha gått via knytning av fiskenät till utvecklingen av makramé för att senare bli frivoliteter, men det är bara en av flera teorier.
I boken Frivoliteter av Elwy Persson sägs att tekniken är så gammal som från slutet av 1600-talet. Men den teorin baseras på ett missförstånd. Som bevis nämns Sir Charles Sedleys poem från 1707, The Royal Knotter (Den kungliga knytaren) som handlar om drottning Mary, död 1694, och drottningens anspråkslösa vana att slå frivoliteter. Men den ”knotting” som drottningen gjorde var att slå knutar i en lång rad. Den knuttråd som bildades användes sedan till fransar, broderi eller för andra dekorativa ändamål.
På tavlor från den tiden där damer ses med en stor skyttel i hand är skyttlarna i själva verket knytningsskyttlar. De var stora och öppna i båda ändar. Ser man noga efter så syns inga frivoliteter på tavlorna, bara de nystan med knutar som damerna tillverkade.
Man tror idag att frivoliteter funnits åtminstone sedan 1790.
Tekniken blev mer allmänt bekant i och med Mlle Eleanore Riego de la Branchardieres mönsterböcker som gavs ut från 1848 och framåt. Även Anne Orr bidrog till frivoliteternas populäritet genom att ge ut billiga mönsterböcker från 1916 och framåt.